När det regnar

Ibland känns allt bara värdelöst. Förvirrat. Ingen inspiration till att göra något. Man får lust att bara sätta sig i ett hörn någonstans och låta livet fortgå utan en själv. Men det kan man inte göra. Man får inte ta sig friheten att vara så självisk. Livet är till för att levas även om det ibland känns tungt. När klumpen i magen känns som störst och när man känner sig som allra tröttast och omotiverad. När ens egna tankar går en på nerverna och det enda man vill är att försvinna. In i en mer lycklig och bekymmersfri och lättsam dimision. När man nostalgiskt tänker tillbaka på bättre tider. När mamma löste problemet genom att sätta ett bamseplåster på såret och med en puss på kinden. Men även då var jag människa, och då skulle jag ändå ha alla problem framför mig. En del av dem har jag ju faktiskt bakom mig nu. Men som sagt. Livet är till för att levas, jag är mänsklig om än med ett väldigt svajigt känsloliv, men jag vet vilka som står mig närmast och att vi alla prövas i de svåraste situationer. Om man känner att "nu har jag nått botten", så kan det ju bara bli bättre, om man har tålamod och tillit till de människor som man älskar. För det kommer ljusare dagar, jag vet, om man bara härdar ut.

Uttjatat men ändå så vist : " Efter regn kommer solsken".