Kick me when I'm high

Vi har alla varit där.

När jag var i 8- årsåldern var det hästar, hästar och så vidare hästar. Det enda jag sa när jag öppnade munnen ( och det gjorde jag ofta) handlade om hästar. Jag red, jag ritade hästar, jag lekte häst, oftast hängde jag bara i stallet för att få mocka bort bajset. Det var vad jag levde för. Visst var det bra på många sätt, jag lärde mig att ta ansvar för mycket och att inte vara rädd för stora djur, dessutom skaffade man sig en hel del kompisar där. Det ENDA jag önskade mig i livet var en egen häst, helst 10, och en stor gård. När jag blev stor skulle jag bli ridlärare. Jag fick mycket muskler av att jobba i stallet, så en liten klen flicka var jag inte.

När jag gick i sjuan, då jag var 13 år, hade mitt hästintresse avtagit lite grann och någonting annat fångade min uppmärksamhet. Jag var STÖÖÖÖRTKÄÄÄR i Leonardo DiCaprio. Hela mitt rum var tapetserat med affisher och bilder på min stora idol och jag såg säkert "Titanic" minst 4 ggr i veckan. Jag trodde mig tillochmed vara kär i 5 (!) killar samtidigt, (vilken man på senare tid har fattat att så var nog inte fallet) , fnitter och pinsamheter var en del av vardagen liksom ögon som söktes till spända biceps hos 5 år äldre killar som bara stördes av vårt outröttliga och omättliga behov av uppmärksamhet. Det enda jag önskade mig i livet var en Pojkvän. En snygg, romantisk, rolig och jättemysig nr etta!

Jag var bara ett barn. Alla har vi varit där. Och som vi längtade, efter lördagsgodiset, efter en egen häst, efter första kyssen, efter en pojkvän...

Allting kändes så långt bort, som om det var evigheter tills man skulle nå dit.

Det var det inte.

Barndomen gick alltför fort. Jag menar inte på ett negativt sätt, men ibland vill man bara ha tillbaka de där stunderna då ens största problem var att lösa ett mattetal som handlade om 3 giraffer eller nåt. Att bara få känna sig fri, utan en massa krav över sig. Ibland vill jag ha tillbaka den tiden då jag kunde stå och sjunga och alla tyckte att jag sjöng fint fast de inte förväntade sig något av mig.

Jag har alltid älskat musik, och att sjunga. Under alla år som jag har gått genom olika stadier i mitt liv så har sången alltid varit ett konstant intresse som jag aldrig har vikt ifrån. Men nu förväntar sig folk plötsligt saker. Att jag ska sjunga bättre för varje gång jag står på en scen. Allting är medvetet. Jag pluggar musik. På grund av press och prestation kan man tappa sugen ibland. Så varför gör jag det?Svaret är egentligen simpelt, jag vill skapa musik som betyder något för någon. Alltså måste människor se, eller snarare höra, det jag gör.

Allting annat har ju ordnat upp sig. Hästen jag ville ha har jag ändå lyckats få, fast på ett annat sätt, pojkvännen kommer hit till mig imorrn och vi ska gå och titta på jazz. Allting är ordnat och allting är bra, jag älskar Alex så otroligt mycket. Leonardo kommer alltid och ever vara min favoritsnyggasteskådespelaren. Jag vill inte tillbaka till barnsligheten bokstavligen, utan i mina tankar. Där kan jag vara mig själv för en stund, utan smink och förväntningar, och med en oskriven framtid.

Om 10 år kan jag se tillbaka på mitt liv nu idag och tänka : " Vi har alla varit där"