Varför är man aldrig riktigt nöjd?

Ibland verkar det som om vi människor har något konstigt behov av att klaga på saker.
Jag undrar om det är någon psykisk störning som vi har skapat åt oss själva eller om det rentav är en naturlig instingt? Ialla fall så klagar jag på ganska många obetydliga saker. Som det alldeles uttjatade ämnet att jag fortfarande är snuvig, när andra dör i aids, att mitt hår växer långsamt, när vissa blir flintskalliga av cellgifter, att mina bussar går alldeles för glest, när folk i Afrika får gå flera kilometer för att hämta vatten. Hur lat och bortskämd får jag bli egentligen?
Har jag ens någon rätt att klaga, vad hjälper det liksom, ingen tycker att det är kul att höra på mig. Jag antar att jag bara känner att det är skönt att släppa på mina aggretioner, eller kanske bara ursäkta mig. Fast jag är inte den enda som klagar, alla gör det, mer eller mindre. Visst skulle det vara bra att då och då skänka en tanke åt de svältande barnen och hålla mun om den äckliga skolmaten, fast vi är ju som sagt bara människor, och vi är lata djur. Så fortsätt klaga, men klaga med måtta.

Över till något annat...
Jag har roligt, jag har mycket att göra. Men jag saknar, saknar, saknar, lördagarna och söndagarna då jag och pappa brukade träna. Vi brukade ta oss ut till slingan, eller ut på lövhagen och springa, ta tid och försöka sätta personliga rekord varje gång. När man sedan kom tillbaka , anfådd och svettig dock, var man nöjd med sig själv och man kände sig piggare. Pappa är en bra träningskompis och tränare kan man säga. Det är roligt. Vi har sagt att vi ska anmäla oss till något lopp i vår eller sommar. Jag är inte särskilt bra på att springa egentligen, men ialla fall bättre än jag någonsin varit. Jag hoppas att både jag och fader min får mer tid över snart, för jag saknar våra spring-dagar.

Hej då :)